Malta – En ny juvel i ÖtillÖ:s swimrunkrona

0
195

Rent tidsmässigt ligger ÖtillÖ:s nya tävling på Malta helt perfekt. Vem vill inte lämna ett gråkallt Sverige för att avsluta säsongen i ljummet vatten i Medelhavet i november liksom? ÖtillÖ swimrun Malta blev helt enkelt en oemotståndlig lockelse. När jag dessutom fick chansen att dela ett hus i Sliema med 10 andra underbara swimrunnare – ja, då gick det inte att låta bli att åka!

Väl på plats kunde vi konstatera att ÖtillÖ:s nya race är lite som ett gigantiskt Kinderägg med flera tävlingar i en och en swimrun genom alla årstider. Det började som en urban swimrun vid den mäktiga Triton fontänen inne i gamla stan i Valetta. Klockan åtta på tävlingsdagens morgon var det definitivt höst med blåst och duggregn. Vi var många som huttrade i kön till bajamajorna. Jag hade velat hit och dit när det gällde dräkt för dagen men slutligen bestämt mig för att köra med min ärmlösa Head my Boost SL.

Team CornerGaard gör sig redo

Startskottet gick och vi brakade iväg ned mot hamnen och vattnet. Förbi söndagsstängda butiker och en och annan förvånad turist. Efter 1100 meters löpning var det dags för den första simningen tvärs över den för dagen avspärrade hamnen.

Starten i gamla stan i Valetta. Foto: Pierre Mangez

Där väntade en första överraskning. Det var varmare i vattnet än i luften så den första simningen kändes alldeles ljummen. Där efter följde några korta löpningar och simningar genom grannorterna Sliema och St Julian. Sedan kom det en nästa fyra km lång löpsträcka. Här bröt solen fram och det var med ens sommar. Av med simmössan och ned med blixtlåset. Just då ångrade jag att jag hade valt bort Heads tunnaste dräkt my Boost Lite. Sommaren höll i sig under den första hälften av loppets längsta simning på 1600 meter. Solen värmde skönt på ryggen tills ovädret drog in och det ösregnade så kraftigt att det nästan inte gick att se var vi skulle. Det gällde att ta sig upp ur vattnet innan klockan slog 10:30 och det första repet drogs. Trots att vi simmade 1850 meter hade vi gott om tid, vilket jag också hade kalkylerat med eftersom nästa cut off skulle bli tightare.

Ömsom sol, ömsom ösregn och allt där emellan bjöd Malta på. Foto: Pierre Mangez

När väl den första cut offen var avklarad väntade bland annat två stökiga simningar om 1400 m. Mellan den kom nästa överraskning: fem km lerlöpning. Här ändrade loppet karaktär och blev till Tjurruset med tjock röd lera som packade sig under skorna och gjorde att man halkade trots räfflade trailskor. Här gick det antigen brant uppför eller brant nedför. Båda delarna var lika svårsprungna. Tracey Thomas och Davis Poole från Wales berättar efteråt att de ramlade sex gånger var och tillslut var de helt täckta av lera. Vi höll oss dock på benen och trippade förbi flera lag. Det var hur kul som helst och väldigt vackert, trots leran. Leran gjorde oss dock långsammare än beräknat så när vi kom upp ur vattnet efter den andra 1400 meter simningen hade vi 6 minuter på oss till cut offen. ”Spring”, skrek jag till min teamie och så rusade vi upp för berget så fort vi kunde. Och tjoho vi klarade även den cutten med tre minuter till godo. Men när jag vände mig om och tittade ut över viken som vi just hade simmat över så såg jag massor av simmande par, som inte hade en chans att hinna upp i tid.

Och så övergick loppet till Tjurruset med lera, lera och ännu mer lera… Foto: Pierre Mangez

Loppet fortsatte genom riktigt aprilväder med ömsom sol ömsom regn. När det började hagla så mycket att vi var tvungna att springa med våra simglasögon på, ja då var även vintern representerad. På Malta brukar man säga att det alltid går att bada på den ena sidan av ön. Om det blåser för mycket så kan man alltid åka tvärs över ön och hitta lä där. Nu blåste det från sydväst och ju längre norrut vi kom desto mer blåste det och desto vildare blev vågorna. När vi kom fram till en simning skakade funktionären som stod där på huvudet och sa ”The ocean is closed”. Vågorna var för höga för att vi skulle få simma. Vi fick leta oss fram genom en by med smala gränder istället. Min teamie Pepe råkade sparka till en kaktus när vi hoppade över en mur, vilket resulterade i en stor tagg i foten. Jag frågade om vi skulle stanna och försöka att få ut den, men han bet ihop och vi fortsatte. När vi hade klarat även den sista cut offen vände vi tillbaka söder ut längs med västra sidan av Malta. Nu blev det motvind också. Ytterligare några simningar blev inställda så det blev en långlöpning på omkring 11 km. Vi passerade ovanför Popeye village, byn som byggdes upp till filmen om Karl Alfred. De första lagen fick springa ned genom byn och simma här, men när vi passerade var även den här simningen avstängd.

När vi kom fram till Popeye Village blåste det för mycket och vågorna var för höga, så vi fick inte simma från byn – utan springa. Foto: Pierre Mangez

Min stackars teamie trampar snett och stukar foten på det tekniska och steniga underlaget, men att bryta nu när vi har klarat alla cut offer fanns inte på hans karta. Här passerar vi också banans högsta punkt vid Ghajn Znuber tornet. Vid det här laget tror vi att vi är näst sist. Det walesiska paret flåsar oss i nacken. ”Orkar du springa lite”, frågar jag Pepe. Det är skillnad på att komma sist eller nästsist. Min hjälte nickar och vi drar ifrån. Senare skulle det visa sig att vi inte alls var sist. Det sista laget gick i mål 24 minuter efter oss. Den allra sista simningen skulle ha varit 800 meter lång men blev kortad på grund av vädret. Det blev 200 meters rock n´ roll istället med vågor som hade gjort vilken surfare som helst grön av avund. Vi fick först ta oss ut på en pir med vågorna slickandes över våra fötter. Där höll vi fast oss i en stång tills en funktionär skrek ”jump”, då var det bara att hopp och hoppas att vi inte skulle krossas mot klipporna. Vi tumlade runt i vågorna och än drogs vi isär och än smällde vi ihop, men det kändes ändå säkrast att behålla linan på, annars hade kanske någon av oss flutit i land på Sicilien. Det var så galet att jag skrattade hela vägen in till stranden.

Sista simningen bjöd på vågor som hade gjort vilken surfare som helst avundsjuk. Foto: Pierre Mangez

Vilken lycka att få avsluta en skadedrabbad säsong med flaggan i topp och en kram av Michael Lemmel.

Stort tack till ÖtillÖ administrationen för ett fantastiskt lopp med extra allt! Tack för lånet av bilder Pierre Mangez och Alex Turmbull. Och förstås ett stort jäkla tack bäste teamin Pepe för en magisk dag!!!

Otillo Malta 2019

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here