Racerapport Swimrun Costa Brava

0
414

Förutsättningar:

Två trasiga hamstrings, rehab sedan förra hösten

En strulande benhinna, rehab sedan sommaren

Pilotstrejk, med biljettstrul till och inställda flyg följd

Tre nätters riktigt dålig sömn

Utmaning:

43 km fördelat på ca 35 km löp och 8 km sim och knappt 1600 höjdmeter, kryddat med brännmaneter, varm sol, repklättring, delvis ny otestad utrustning.

På onsdagen innan vi, det vill säga Nina Lovén och Monique Stalås Hörnsten, skulle åka fick vi reda på att SAS piloter hotade med att gå ut i strejk med start på fredag morgon – just då när vi skulle flyga ned till Barcelona. Skulle vi våga avvakta eller boka nya biljetter utifall att? Ett par år i diverse telefonköer gjorde oss inte klokare. Om det blev strejk skulle SAS boka om oss – i mån av plats, och det fanns inga garantier för att vi skulle hinna i tid till vår tävling. Om det inte blev strejk och vi ändå tog det säkra för det osäkra och bokade nya biljetter – ja då skulle vi inte få våra pengar tillbaka. Underbara projktledar-Nina tog därför saken i egna händer och bokade för säkerhets skull nya biljetter till oss med Norwegian. De enda biljetter som fanns kvar, och där vi skulle hinna i tid till race briefingen. var med ett flyg som gick 21.35 på torsdagskvällen. Innan vi gick ombord på planet fick vi veta att vårt morgonplan med SAS hade blivit inställt. Vi jublade, det borde betyda att vi kommer att få pengarna tillbaka för de första biljetterna. När vi landade 01:30 hade Nina förutseende nog förbokat en taxi som tog oss till hotellet i Platja d´Aro. När vi vaknade efter några timmars sömn kände jag mig rätt lugn – vi hade haft tillräckligt med strul – nu skulle resten gå vägen. Jag bestämde mig för att våga tro att vi skulle ta oss i mål.

På tävlingsdagens morgon/natt vaknade jag först klockan tre och trodde att vi hade försovit oss. Sedan kunde jag inte somna om – så lite nervös var jag allt. Strax efter klockan fyra steg vi upp och tryckte i oss så mycket frukost som det bara gick. 05:15 hämtade bussen oss som skulle ta oss till starten. Då var det fortfarande kallt och mörkt ute. Vi blev bussade norrut till Castillo de Begur samtidigt som det ljusnade. En del tävlande kom ned till frukosten i våtdräkt, men vi tänkte att vi hinner byta om på plats. Det hann vi med knapp nöd. Vi hann precis pilla in öronpropparna och dra upp våtdräkterna innan det var dags att samlas uppe på toppen på berget där Castillo de Bergur ligger. Ett gruppfoto och sedan pang, där var starten. Solen hade precis rullat upp ur havet och på vägen ned från borgen stod det funktionärer med facklor, bengaler och trummor. En helt magisk start. Helt klart den coolaste jag har varit med om!

Det var utför nästan hela vägen ned till havet och den första simningen. Vi sprang längs kanten på en ravin och slogs av hur grönt det var. Plötsligt var vi nere vid vattnet. Inte hade vi väl sprungit 3,5 km redan? På med pannband, simmössa, fippla med glasögon och dra upp dragkedjan. Just det, linan. Fippel, fippel. När vi kom till dagens 25 simning gick det fortare att komma i ordning om man säger så. Den här tävlingen med alla simningar var verkligen som gjord för att man ska kunna finslipa på i och ur tekniken. Första simningen var på strax över 600 meter, tvärs över en vik. Jag la mig först och började paddla på. Vattnet kändes kallt, men uthärdligt. Mina glasögon immade igen direkt och jag såg inte ett smack, det var bara att hoppas på att jag simmade åt rätt håll. När jag simmade på ett annat lag och nästan la mig på ryggen på den ena lagmedlemmen förstod jag att det här med imman måste jag göra något åt, trots att det skulle sinka oss. Stannade upp och sköljde ur glasögonen. Jodå, vi var på rätt väg. Vi plaskade vidare men plötsligt brände det till i mitt ett ena knäveck. Det gjorde så himla ont! Först fattade jag inte vad det var utan försökte sparka till med benet för att bli av med det nu var som gjorde ont. Det var först när vi kom upp på land och pratade med funktionären där som jag förstod att det var brännmaneter i vattnet. Stackars Nina hade blivit ännu mer bränd än jag.

Nu började dagens tuffaste och längsta löpning. Eller löpning och löpning… Det gick rakt upp, så så mycket löpning blev det inte. Vi var tacksamma för att arrangörerna hade lagt den här 5,2 km långa sträckan i början av loppet. Med sina över 500 höjdmeter var den tuff nog ändå utan att behöva ha trötta ben eller en stekande sol i zenit. Vi tog av oss våra simmössor och neoprenpannband samt drog ned blixtlåsen direkt. Efter en stund var vi så varma ändå att vi drog ned våra lösa armar. När det inte var tillräckligt cabbade vi ned, vilket var lite krångligt med de lösa ärmarna i en klump runt handlederna. Loppet igenom tog vi en salttablett i timmen och fyllde på med energi ungefär en gång i halvtimmen. På sina ställen var det så brant att det fanns rep att hålla i, vilket verkligen behövdes. Bland snåren och på de branta stigarna var vi båda så glada över att vi hade tagit det vågade beslutet att skippa dolmen. Vi hade Nu-flyt på skorna och flytcalves istället. Det och salthalten i vattnet gjorde att vi hade ett bra flytläge ändå.

Över allt var det bedövande vackert. Det fanns inte en ful eller tråkig del av banan. Havet glittrade i turkost och det blommade överallt. Vi sprang genom pinjeskogar, över sylvassa klippor och några få gånger på asfalt. Det var trappor med ojämna steg och sandstränder med så mjuk sand att vi sjönk ned till anklarna. Och över allt vackert, vackert och ännu vackrare. Plötsligt vindlar sig den branta stigen nedåt mot vattnet. Nina skuttade på helt obekymrad om förrädiska rötter och uppstickande stenar. Jag tassande försiktigt efter. Vi kom in i en by och sprang ut på en pir, äntligen dags att simma igen. Dem här gången låg Nina först. Snabbt och rakt simmade hon de drygt 500 meter in i en vik. Nu såg jag dem – brännmaneterna. De där små rödbruna sakerna som jag tog för tång var visst maneter. Någonting var fel med vår lina. Den har krympt under vintern, eller så har mina armar blivit ännu längre… Jag krafsar på Ninas skor hela tiden.

Vi kom upp på en sandstrand där den första av fem energistationer väntade. Blandade salta nötter, godis, apelsinklyftor och bananbitar slank snabbt ned. Och vatten! Massor av vatten och sportdryck. Softflaskorna som vi hade med oss var nästen helt tomma trots att vi hade hushållit med vattnet så gott det gick. Jag stoppade ned några gels i plasttuber i bh:n  och vi var redo för nästa tuffa löpsträcka. Något senare kommenterade jag gelsen med att det var tur att det var en bild på en mango på dem – för jag hade aldrig kunnat gissa vilken smak de hade… Från att ha varit nere vid havsnivå skulle vi upp i bergen igen. Vi passareade ett annat damlag på väg upp. Det känns alltid bra att passera andra lag i uppförsbackar. Förhoppningsvis trodde de att vi var piggare än vi egentligen var, de försökte i alla fall inte att hänga på. Väl uppe på toppen skulle vi ned igen och nu blev det riktig klättring med flera linförsedda passager. Här stod det till och med flera funktionärer som kunde ge en stöttande hand och varna för att det var så brant.

Nästa simning var helt fantastisk simning där vi först simmade ut, rundade några klippor och sedan simmade in i en smal passage där bergen stupade fjordbranta ned i havet på båda sidor om oss. Där efter var det bara 50 meters löpning över klipporna innan vi skulle simma igen. Här någonstans gick vi på grund och vi båda skrapade upp knäna. Jag fick även ett sår på ena långfingret som trots att det var löjligt litet blödde jättemycket. Vi skämtade om att om Nina märkte att linan inte var utsträckt framför henne utan försvann rakt nedåt så skulle hon knäppa loss sig fort direkt… Då hade hajarna fått blodvittring.

Med tanke på våra skador och att vi inte har kunnat löpträna som planerat samt att de planerade backpassen lös med sin frånvaro kände det realistiskt att bara hoppas på att vi skulle klara den första cut offen klockan 13. När vi kom till vätskestationen på stranden i Calella de Paraflugell gratulerade funktionärerna oss till att ha klarat av hälften av banan. Vi förstod då att vi hade klarat den första cut offen. Nu var det bara två och en halv timme till nästa. Skulle vi klara den också? Vi tuffade på med vissheten om att vi hade de tuffaste klättersträckorna bakom oss. När vi kom upp på stranden efter en relativt lång simning trodde jag att jag höll på att få ryggskott för det högg plötsligt till i ryggen. Jag ville inte oroa min teamie, så jag sa inget. Nina skuttade lätt iväg trots att det kändes som att springa i kvicksand. Själv stapplade jag efter och hopades att smärtan i ryggen skulle gå över. Det gjorde den som tur var. Vid en energistation serverade de gulliga funktionärerna dubbelmackor gjorda av vitt bröd med Nutella mellan. Både Nina och jag var överens om att det var de godaste smörgåsar som vi någonsin ätit! När vi skulle gå ned i vattnet vid en simning såg vi hur killarna framför oss simmade polosim. Konstigt, tyckte vi – tills vi kom längre ut i vattnet och såg att det var massor av brännmaneter. Vi kryssade så gott vi kunde mellan dem och brände oss inte så mycket den här gången. Nästa simning blev inställd för där var det ännu fler maneter.

Utan att vi riktigt förstod var den andra cut offen var så hade vi passerat den. Nu skulle inget förutom en olycka förhindra oss att gå i mål. Vid stranden i Sant Antoni de Calonge simmade vi ut till den första av tre vågbrytare sedan sprang vi på de stora stenblocken för att sedan simma över till nästa för att göra lika dant och därefter över till den tredje. Det märktes att vi började närma oss målet för funktionärerna efter vägen gratulerade oss. Vi gjorde en sista simning och satte sedan av mot målet. Nu var det bara 500 meter kvar. Hand i hand sprang vi överlyckliga i mål. Jag hörde Dora utforskarens pigga röst i huvudet; ”Vi gjorde det, vi gjorde det, VI GJORDE DET!

 

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here