Koster swimrun – ett äventyr i särklass

0
1946

Koster swimrun är ingen vanlig tävling – den är ett tredagars äventyr där deltagarna strålar samman redan på fredagen för gemensam färjetransport från Strömstad ut till Koster. Själva racet är på lördagen följt ett rejält party som avslutas först vid frukostbuffén nästa morgon.

Arrangörerna till Koster swimrun, Petter Alexis Askergren och Michaela Fröstad Askegren, säger själva att det här racet är mer ett äventyr än en tävling. När Stormen Knud drog in blev det ännu äventyrligare. Det var nog många deltagare som undrade om färjan från Strömstad ut till Kosteröarna skulle kunna avgå överhuvudtaget.  En och annan låg säkert vakna natten innan tävlingen och lyssnade till vinden som tjöt utanför och vågorna som piskade mot klipphällarna.

Lördagen grydde och en röd sol letade sig upp över Hamnholmen. Eftersom det fortfarande blåste hårt bestämde sig tävlingsledningen för att dra om banan, för andra gången. Allt för att deltagarna skulle kunna ta sig runt Koster så säkert som möjligt. Bland annat flyttades en utsatt simning från den norra delen av Saltholmen. När vi såg de enorma surfvågorna på avstånd, var det nog inte bara jag som var tacksam för att vi slapp simma där! Samma sak med simningen över Basteviken på Norra Koster som blev löpning runt viken istället för simning tvärsöver. Det var ett klokt val av tävlingsledningen att stryka den simningen!

Men nu går jag händelserna i förväg. För att funktionärerna skulle hinna märka om banan sköts starten fram till klockan 11:30. Klockan 11 gick färjan från Ekenäs på Sydkoster till Västra bryggan på Nordkoster. Väl där fick deltagarna kliva på en fraktbåt för att vid Petters startsignal hoppa ned i vattnet och börja den första simningen. Det hördes en del skrik av chock när de tävlande hamnade i det kalla vattnet. Uppe på land hade ortsbefolkningen gått man ur huse för att heja på.

Efter en kort simning blev det en lång löpning som inkluderade Nordkosters högsta punkt. Utsikten från berget var verkligen hänförande och värd att kämpa sig upp för. Ned från berget var både brant och trixigt och den som var rädd om vristerna eller inte en stenget gjorde bäst i att inte ösa på utför branterna. Om den första simningen var skyddad och medströms i Kostersundet så var den andra simningen desto stökigare. Det var lite som att simma i en mixer med salt kallt vatten och maneter. Andas till vänster, nej där kom det en våg. Andas till höger nej där kom det också en våg. Försöka att andas rakt fram och kolla vart vi ska – ja då fick jag en rejäl nässköljning. Ungefär så var det. Vissa simtag fanns det liksom inget vatten att dra paddeln igen andra dunkade rakt in i ett berg av vatten. Men kul var det och rena bihålor fick man på köpet.

Vid race briefingen på fredagen hade Petter skrutit om det kristallklara vattnet. Något han fick ta tillbaka på lördagen då Knud hade dragit in hela Nordsjön. Sikten var nästan lika med noll. Det var bara en och annan brännmanet som dyk upp precis utanför simglasögonen. Men om man inte såg så mycket under vattnet var det desto mer att titta på uppe på land. Flera gånger skrek vi, för att försöka överrösta Knud, att det var så oerhört vackert. Smala skogsstigar avlöstes av kala klippor som sedan över gick i steniga strandängar. Vid just race briefingen hade Petter uppmanat deltagarna att ta det lugnt och verkligen insupa skönheten på öarna. Och det gjorde vi verkligen.

Vid energistationerna fanns det en perfekt mix av bars, blocks, gels, vatten och Nocco. Och där stod världens bästa funktionärer också. Jag försökte att hinna tala om för dem alla hur underbara de var – utan dem hade det inte blivit någon tävling. En av damerna berättade att tävlingen fick hela Koster att leva upp och för henne var det självklart att hon ville vara med som funktionär.

Den sista simningen, från Kilesand till Nästången var loppets längsta. Strax över 1000 meter enligt min klocka. Det är ju inte så långt jämfört med många andra swimruntävlingar men när det var väldigt motströmt på slutet  och det kändes som om jag bara vevade på armarna utan att komma någonstans – ja då kändes det långt. Men när vi kom upp vid flaggan och visste att vi bara hade någon km kvar till mål kände jag att ”Nej, det får inte vara slut redan! jag vill fortsätta några timmar till!”.

Väl i mål fick vi kramar av Petter och en alldeles ljuvlig fisksoppa. Om inte den värmde upp en tillräckligt så fanns det också vedeldade två badtunnor att krypa ned i. När det sista laget kommit i mål, vilka hjältar de var, var det prisutdelning och sedan middag på Hotel Koster Ekenäs. Därefter vidtog partyt till baren stängde – och kanske ännu längre för vissa.

Stort tack Petter och Michaela samt alla underbara funktionärer för en helt fantastisk helg! Stort tack till fotograf Pao Duell som har tagit de flesta av de underbara bilderna!

Jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa år och då köra hela banan!