Från sjö till träsk (och tillbaka igen)

0
1260

På självaste nationaldagen anordnade Enebyberg Swimrunners sin första tävling – Från Sjö till träsk. Det fanns två banor att välja mellan. En kort om totalt 3900 meter varav 780 meter bestod av simning. Den långa banan mätte totalt 9175 meter varav 2115 meter simmades.

Race director Johan Ahlberg är en erfaren swimrunnare med många tävlingar i bagaget.  Vi på Allt om swimrun tog ett snack med honom om tävlingen – som förövrigt blev en dundersuccé.

– Det är viktigt att poängtera att utan funktionärer som frivilligt ställer upp att jobba gratis i flera timmar = ingen tävling. Funktionärerna är viktigaste grunden i en tävling. Vi la stort fokus på säkerhet. Säkerhet är viktigt ur flera aspekter, den mest uppenbara för att det kan vara skillnad mellan liv och död men det ingjuter också en trygghetskänsla hos de tävlande. Därför har du flera beslut att fatta som arrangör som faktiskt kan vara helt avgörande. Vi bestämde tidigt att vi ville ha de tävlande i team om två, helt enkelt för att om något händer utmed banan så är det först och främst din partner som kan hjälpa dig. Vi var heller inte helt säkra på att vi skulle få ihop tillräckligt med funktionärer som kunde bevaka alla sjöar vilket vi i slutändan inte fick heller så det var ett bra beslut. Vi hade heller inte tillgång till båtar i sjöarna. Slutsats (som kanske gått upp för mig först nu), som arrangör kan du erbjuda en organisation som mer eller mindre erbjuder de tävlande ett vakande öga och håller lite koll på dig och kan hjälpa dig att plåstra om dig om något händer MEN de viktigaste personerna som kan hjälpa dig i den akuta fasen är faktiskt din partner eller närmaste medtävlare. Det borde lyftas fram tydligare tror jag. Alla tror på något sätt att organisationen finns  där och hjälper dig om något händer men så är det inte, inte i vår tävling och inte i en ÖtillÖ-tävling, säger Johan Ahlberg.

Johan berättar vidare att när man arrangerar en tävling så kommer du närmare dina medarrangörer och i Enebyberg Swimrunners fall var det medlemmar i klubben. De blev som en stor familj som gemensamt försökte lösa alla problem och utmaningar. Johan menar att tävlingen har svetsat dem samman och han har lärt känna massa sköna människor som jag inte kände förut.

– Det är betydligt mer jobb att arrangera en tävling än vad vi från början förstod. Det som tidsmässigt tog mest tid var att snitsla banan, kontrollera snitslarna och sen åtgärda där det saknades eller där griniga medmänniskor rensat bort snitslarna dagen innan tävling. Sen inte att glömma jobbet att snitsla av och ”återställa”. Samt planera för allt. Samtidigt roligt. Men nu förstår jag vilket jobb som ligger bakom större tävlingar. Sen ska vi inte glömma bort att det var första gången vi gjorde något sånt här. Nästa gång har vi mycket gratis. Alla i tävlingsledningen har också stor erfarenhet att delta som ”kunder” i liknande tävlingar så vi visste på ett ungefär hur vi ville ha det. Jag deltog även som funktionär i ÖtillÖ VM i höstas vilket gav bra erfarenhet och förståelse för vad som behöver göras och några i klubben deltog i själva loppet så, ja, erfarenheten från båda sidor gav oss en trygghet att stå på, säger Johan.

Själva bansträckningen fanns redan som grund när idéen om en tävling dök upp. Johan berättar att de ville vi förfina den och få in mer trail och höjdmeter och mindre eller inga stadsliknande miljöer. Vilket banläggarna verkligen lyckades med.  De ville också få in de härligaste naturdelarna i området. Johan menar att det säkert går att fortsätta och  förfina banan på sina ställen men i slutändan var arrangörerna, och deltagarna, riktigt nöjda.

– En engagerad tävlingsledning gjorde att vi hittade små detaljer som i slutändan nästan gjorde hela loppet. Exempelvis ordnade Jacob Wollberg en riktig startkanon medan Susanna Dörlich fixade start-och målportalen. Tillsammans med mig  la Jacob Wollbergen den tekniska och bitvis utmanande banan och Elin Sterner samt Johanna Paulsson såg till att det fanns fina goodiebags till toppplaceringarna i varje klass. Vi försökte också att sätta vår prägel  på tävlingen genom att hålla den familjär, hyfsat enkel men ändå med guldkant. Till exempel hade vi  champagne som pris. Kanske ska säga att vi dricker mycket bubbel i klubben, kanske mest tack vare att vår ordförande älskar bubbel, avslutar Johan med ett skratt.

Totalt deltog 35 lag och det var många barn och ungdomar som kom och körde den kortare banan med sina föräldrar. Den flerfaldiga världsmästarinnan Annica Ericsson dök också upp och spred lite stjärnglans till tävlingen.