[:sv]Breca Swimrun Coniston – gästtext av Maria Ekberg[:]

0
667

[:sv]Vi vill gärna lyfta fram nya swimrun-tävlingar och bad därför Maria Ekberg att berätta om hennes upplevelse av den allra första upplagan av Breca Swimrun Conistone

 

I våras visade bästa Susanna Dörlich några foton för mig.
Susanna:- Maria, visst ser det fantastiskt ut?
Jag: – Ja, verkligen. Jättevackert!
Susanna: – Vad säger du?
Jag: – Jo, men verkligen fint.
Susanna: – Men alltså… jag menar allvar.. ska vi åka?
Jag hör mig själv säga: – JA det gör vi!… (hade då ingen aning om vad jag sa ja till och hade inte ens köpt mig en Swimrun dräkt.. men bollen var nu i rullning!)
Dags att börja träna Swimrun med bästa SR gänget: Enebybergs Swimrunners. Detta mitt i den IM träning som också skulle göras. Puzzlet blev lite större, men riktigt roligt. Tror att jag hann med 4 träningspass innan sommaren tog vid och jag drog vidare till Öland och Kalmar. För att i alla fall ha testat utrustningen och lagarbetet så bokade Susanna in oss på ÖtillÖ Final 15, och det gav verkligen mersmak. Riktigt kul!

Så nu var helgen då inne, när Susanna och jag skulle ta oss an en utmaning som heter duga.
BRECA SWIMRUN- CONISTON i Lake District UK, totalt 38 km löpning och 5 km simning.
Mitt typ 6:e swimrun pass och 2:a tävling. Herregud! Vi kan ju inte vara kloka någonstans.
Med skräckblandad förtjusning och mycket pirr i magen lyfte planet mot Manchester, och 1 flyg, 3 tåg och 1 buss senare var vi tillslut på plats i Grasmere i Lake District. Så vackert att man nästan tappade andan.
Pirret blev dock inte mindre när man såg bergen… herregud skall vi verkligen över dessa? Äsch.. vi skall nog bara skråa oss en bit upp på bergen tänkte vi, det löser sig.
Dagen innan provsimmade vi lite i en av de fyra sjöarna som skulle bemästras, Ian från Orca lånade ut våtdräkter åt oss och agerade guide. Var lite tveksam för att hoppa i det där kalla vattnet men det var ju ett genidrag. Nu var vi ju förberedda på kylan. Det var uppskattningsvis 11-12 grader i vattnet och vi bestämde oss då för att heatseeker blir bra på loppet för att inte frysa. Bra val, för den här sjön visade sig vara ”varm” i jämförelse med den sista sjön vi skulle passera…

Foto: Wildman Media – Paul Mitchell.

RACE DAY!
På morgonen hämtade bussen upp oss vid hotellet och en lååång dag mot mål startar. Det tog ca 1 h med buss till starten. Det duggade och var disigt över Coniston Water. Kändes kallt. Men vi hade ett glatt humör och rörde på oss för att hålla oss varma. Det var bara 20-30 meter ner till vattnet så risken för trassel var ju överhängande, Susanna kopplade fast sig i mig innan startskottet gick så vi var beredda. Startskottet gick och vi hade bestämt oss för att ta det lugnt och metodiskt för att inte trassla in oss i andra. Bestämde mig för att försöka ta en tajt
innerkurva i utgången av sjön och det fungerade fint. Första simningen var ca 700 meter och kändes ganska ok. Svårt att navigera då den röda exitflaggan var svår att se mot de mörka träden på morgonen, men vi kom fram. Sen en kort löpning på 1,5 km innan nästa simning ca 500 meter. Fortfarande svårt att se den röda flaggan och jag började känna lite oro för att jag tappat navigerings-stinget. Men det rättade till sig under dagen allteftersom diset lättade och imman på glasögonen försvann.
Upp igen för en medellång löpning. Den såg ju relativt lätt ut på kartan… det var inte fallet. En lång uppförsbacke på asfalt direkt. Kroppen var inte i fas för det. Vilken chocköppning! Benen kändes tunga, andningen kändes hopplöst tung och jag tänkte att ”detta kommer aldrig att gå”; ”det här kommer bli övermäktigt”, ”vi kommer bli avplockade på första CheckPoint”. Kan meddela att det inte är tankar man vill ha typ 3 km in i ett långt lopp. Men efter ett tag kom vi upp och det böljande landskapet tog vid. Så vidunderligt vackert. Vilket landskap. Mysig löpning. Lerigt och geggigt, men det var ingenting mot vad som skulle komma.

Foto: Wildman Media – Paul Mitchell.

Första Checkpoint kom efter totalt 5,8 km, klarade den! YES! Vi är med i matchen.
Några km löpning till och så ner i vattnet för en kort simning, lite löpning, en simning till och så till checkpoint 2. Jippi! Klarade den också!! Nu hade vi simmat klart i Coniston water, jag började känna att navigeringen kommit tillbaka i simningen, skönt, och nu skulle vi bege oss ut på den längsta och också mest kuperade löpningen, ca 15 km och över två berg. Men först en kort högtryckstvätt så vi inte tog med oss något från Coniston water till nästa sjö. Mellan bergen låg Checkpoint 3 och efter andra berget Checkpoint 4. I våra kalkyler så hade vi kommit fram till att om vi klarar dessa CP, så klarar vi oss till mål. Nu rackarns. Skråa berg i 15 km skulle vi väl ändå kunna bemästra? Eller?…
Flaggorna längs banan började peka upp… upp, upp, upp… ja ni fattar… upp… Det var INTE att skråa… det var bergsbestigning i lera, på hala stenar och på löv mot toppen. Traillöpningen vi hade i bagaget stod sig slätt kan man säga. Susanna åkte ner nästan till knäna i lera och jag inte långt efter. Det suger i benen, men vi skall upp… upp till toppen! Metodiskt. Ett steg före det andra. Höger, vänster, höger, vänster. Ner i lera, upp ur lera. Kläm fast foten i skon så den inte fastnar. En gel, titta på utsikten, njut… så ett steg till, mer lera, ett steg till… Ja så höll vi på.
När vi väl var uppe njöt vi av utsikten. Vilka vidder. Tror till och med att jag drog till med ett ”Ronja Rövardotter skrik” över vidderna. Så otroligt vackert att det var svårt att ta in. Nu såg vi fram emot nervägen. Men om nu uppför var brant och halt.. ja då var det ju likadant nerför.. tänkte inte på det haha.
Kom fram till checkpoint 3 och de säger att vi till och med har gott om tid. Jag jublar bara rakt ut i luften! Vi klarade checkpoint 3! Vi är ju grymma! Starkt av småbarnsmorsorna.
Med gott mod och lite mer energi i kroppen tassar vi nu vidare mot nästa berg och nästa checkpoint.
Vi pratar, skrattar, skojar, knyter näven och njuter. Allt på samma gång och hela tiden. Vilket himla team! Starka och glada!
Vi ser hela tiden ett herrlag längre fram och vi har som ett långt gummiband mellan oss.
Nästa berg… som om inte benen var trötta… nu börjar vi om.. upp, upp, upp, upp…. Lera, lera :-). Ett steg före det andra. Susanna tar lead och jag försöker ta hennes spår uppåt.. och neråt. Hon tassar på.
Slog i min tå ordentligt på vägen upp på första berget och den börjar nu ge sig till känna. Inte skönt i branta nedförsbackar. Kan vi inte få simma snart. Det är bra med kallt vatten mot ömma muskler och tår.
Checkpoint 4! Alltså vilken milstolpe! Lycka! Vi klarade den också. Nu en ”lätt jogg” till Windemere water. Ja en ganska onödig felspringning i en kohage full med ”utgifter från korna” först men sen fick vi äntligen spänna ihop oss igen och låta benen vila, bara i 200 meter, men så skönt. Glömde dolmen så det blev lite väl mycket vattenmotstånd på högersidan men det gick. En liten löpning till och så ytterligare en simning i Windemere, 700 meter till i den relativt varma sjön… 11-12 grader.

Foto: Wildman Media – Paul Mitchell.

Checkpoint 5! Känns nästan som att vi är i mål! Nu vet vi att inget kan stoppa oss. En oerhörd lättnad och glädje och vi sprudlar och snickesnackar med varandra och volontärerna. Fyller på lite mer vätska i vattenflaskan och så drar vi vidare. I vattnet igen, sjö nummer tre – Rydal. Den var kallare. Tur att simningen inte är alltför lång. Vår trevliga kanotist i den gula kanoten som övervakade dagens första simning var på plats för att följa oss över sjön. Roligt att vi sågs igen, precis som vi kommit överens om på morgonen. Efter en stund märker jag att stenarna på botten liksom börjar närma sig ansiktet… vi har simmat på grund. Jag tittar upp på kanotisten som säger att vi måste resa oss och gå en bit. Jag tvärstannar och Susanna tittar snopet upp på mig när jag vänder mig om och säger att vi måste gå en bit. Vi reser oss upp och Susanna utbrister- Jag kan inte se! Jag kan inte se! Hon har förlorat båda linserna och ter sig som en blind person. Jag tar henne under armen och förklarar för kanotisten att ”She can´t see anything- She’s blind”… hahaha… ja det kanske inte var riktigt så illa som kanotisten verkade tro. Han tittar på mig helt förskräckt och jag meddelar honom att ”det är lugnt, hon har mig, hon behöver bara följa efter”… han ser ännu mer chockad ut och verkar tänka.. herregud och de ger sig ut på den här banan hahaha.
När vi kommer upp ur vattnet börjar vi jogga, efter ett tag säger jag till Susanna… men förresten SER du någonting? Precis som det vore möjligt att springa i den här terrängen utan att se. Susanna har då lyckats blinka fram linserna igen och vi skrattar gott åt kanotistens chockade uppsyn ute på sjön. Springer på och längtar till den längsta och sista simningen. Den är även i den sista av fyra sjöar- Grasmere. Så nära mål, men ändå en iskall sjö emellan oss. Susanna spänner fast sig i mig för en sista simning och vi high-fivar innan vi går i vattnet. Vi tänker njuta av att målet bara är ca 2,5 km bort just nu. Sticker ner händerna i vattnet och de fullkomligt försvinner bort direkt. Herregud vad kallt. Max 10 grader och vi har som bäst 800 meter simning framför oss. Men simma kan vi. Det är bara att mata på. Ingen oro – bara glädje. En kanotist kommer paddla med oss bort för att ha kolla på hur vi hanterar det kalla vattnet. Han undrar nog lite vart vi är på väg då vi driver en hel del när vi skall tvärsöver sjön. Jag tappar bort flaggan och är tvungen att snabbt tvärstanna och meddela att jag inte riktigt har koll. Susanna tittar förvånat och stelfruset upp på mig och jag ser att hon också är så kall att hon inte riktigt kan prata. Kanotisten meddelar att vi är på rätt spår, vi skall bara runt udden lite längre fram. Skönt! (nä iskallt!) simmar vi vidare. Äntligen uppe. Vi joggar på utan att känna benen från knäna och neråt. Tittar ner för att försäkra oss om att benen är kvar. Skrattar och snackar oss vidare och inser att vi bara har 1.6 km till mål nu.
Lyckliga och glada springer vi upp på målrakan. Möts av Ben från Breca, Ian från Orca och ett gäng atleter som varit ”något” snabbare än oss haha. Underbart att vara i mål.
Får höra av herrlaget som vi haft i sikte hela vägen att de hört oss hela banan runt och hur vi skrattat och pratat. Får härliga kramar och en medalj runt halsen. Underbart att mötas av den värmen i målet.

Foto: Wildman Media – Paul Mitchell.

Vilket äventyr! En helt galen dag med mycket lera, höga berg och kalla men helt fantastiska sjöar. Vilket underbart vatten.
Tack Susanna för jag fick dela det här äventyret med dig. Underbar resa, underbart lopp, underbart team!
Nu skall vi njuta av den här bedriften ett tag, sen ser vi fram emot nya äventyr.

 [:]