[:sv]Helt lost i Hellas – Lostwater race[:]

0
1125
Stämpling. i världens kanske första swimrun orientering. Foto: Cristopher Rydblom

[:sv]En dimmig morgon i september hade nästan 100 lag samlats vid Hellasgården utanför Stockholm för att genomföra Sveriges och förmodligen också världens första swimrun-orientering. Ett gäng tappra pionjärer som knappt visste vad de gav sig in på. Några var garvade orienterare medan andra fick en crash course i hur karta och kompass funkar en timme innan start. Andra var duktiga swimrunnare men hade inte orienterat förut. Tävlingsledare Erik Froode inledde racebriefingen med att säga att vattentemperaturen var 13 grader och sjunkande.

-Det står 11 grader uppe vid receptionen, ropade en deltagare.

Vi andra huttrade lite, sneglade på varandra och undrade vad vi hade gett oss in på. 11 grader är ju sjukt kallt.

Tävlingsledare Erik Froode går igenom reglerna för den allra första upplagan av Lostwater race. Foto: Monique Stalås Hörnsten

Tack och lov hade jag fått låna en Orca heatseeker av min fina kompis Maria. Utan den hade det nog blivit en kall dag. Jag hade inte haft tid att testa den innan men kunde under loppet konstatera att storleken var perfekt och att jag höll mig lagom varm.

Det fanns två sträckor att välja mellan, antigen tog man Endurance cours med fyra slingor eller Action cours med två. Varje slinga ledde tillbaka till start och målområdet där också den synnerligen välfyllda energistationen fanns. Hur långa banorna var berodde helt på vägval och hur mycket man irrade runt i skogen för att hitta kontrollerna. Endurance var 20 km fågelvägen medan Action var 7,3. Den långa banan hade 37 kontroller varav 13 fanns i vattnet medan den korta banan hade 18 kontroller varav 6 låg i vattnet. Båda tävlingarna startade samtidigt och det var först i startögonblicket som man fick titta på kartan.

Sekunderna innan starten. Lagen väntar intill kartorna som får vändas på först i startögonblicket. Foto: Christopher Rydblom

Området runt Hellasgården är ett omtyckt friluftsområde. Orienterare, löpare, mtb-åkare, vandrare med flera samsas i den väldigt vackra naturen. Att så många gillar att vistas här betyder också att området är extremt stigrikt och många stigar fanns inte med på kartan. Vilket ställde till problem då och då. Speciellt efter flera timmars tävlande när man var rätt slut i huvudet. Både min tävlingskompis Anna och jag är orienterare så vi tycket att vi skulle gå på kompass istället för att följa stigar… Ett inte helt smart beslut visade det sig. Om man inte är en väldigt duktig traillöpare som är van att springa fort i obanad terräng så går det nästa alltid fortare att springa på stigar även om det blir längre i meter räknat.

Det var obligatoriskt att ha minst en kompass per lag, vissa lag helgarderade sig med två kompasser. Vilket är klokt, då kan båda ta ut kompassriktningen. Foto: Christopher Rydblom

Anna och jag hade en ganska lång löpsträcka till den första kontrollen, en stor sten nära golfbanan. Det var ingen idé att ta rygg på något annat lag då de olika lagen tog lopparna i olika ordning. Det var ändå kul att se vilka olika vägval de lag gjorde som tillsynes var på väg åt samma håll som oss. När vi kom fram till den första simningen ut till en kontroll i Söderbysjön var vi rätt varma och det kändes skönt att kliva ned i vattnet. I typ tio sekunder… Sedan kändes vattnet kallt väldigt kallt. Anna har en karriär som tävlingssimmare bakom sig och tar sig lekande lätt och snabbt genom vattnet. Och det ser inte ens jobbigt ut. Grön av avund kastade jag mig i och vevade med armarna för kung och fosterland för att inte komma på efterkälken. För att jämna ut oddsen lite mellan oss körde jag med ganska stora paddlar medan Anna körde utan. Det funkade riktigt bra och vid något tillfälle hörde jag en kille säga till sin tävlingskompis; ”där kommer de där snabbsimmande tjejerna igen”. Jag, som i motsats till Anna, försöker att lära mig crawla som vuxen blev så mallig att jag nästan glömde bort att andas.

Den långa banan hade tretton kontroller i vattnet medan den korta banan hade sex. Foto: Christopher Rydblom

Vi sprang genom fantastik natur och simmade i kalla sjöar och klockan gick alldeles för fort. När vi skulle ge oss ut på den fjärde och avslutande loopen blev vi hejdade. ”Nej, nej, cutten har redan varit”. Va! Men vi vill ju fortsätta det här var ju såååå kul! Vi hade tydligen vimsat runt för mycket, det är lätt att tappa fokus och börja prata om annat när man är trött. När jag kollade på min klocka hade vi varit ute i nästan sex timmar och sprungit 27 km! På tal om klocka så har jag saknat en klocka med swimrunfunktion. Tack vare bästa Ida Enstedt på Garmin fick jag låna en Garmin Fenix 3. Stort tack Ida! Jag glömde visserligen att trycka på knappen och byta mellan simning och löpning några gånger men väldigt kul att kunna se efteråt hur mycket man har simmat respektive sprungit.

Jag vill bara avsluta med att tacka tävlingsledningen och alla underbara funktionärer som var helt fantastiskt bra på att heja på för en helt makalöst rolig dag! We will be back!!! Och då ska vi ta oss runt hela banan![:]