[:sv]Stockholm Swimrun – ett stadsnära äventyr[:]

0
911

[:sv]

Foto: Göran Digner/Stockholm SwimRun

En av de häftigaste sakerna med swimrun är att man får springa och simma på ställen där man annars inte skulle ha kommit på tanken att det går att ta sig fram. Som att simma genom Ålkistan tillexempel. En annan häftig sak är att man tävlar i par och det är verkligen ett perfekt sätt att lära känna nya människor. Som Malin som satt och drack kaffe i godan ro i Solna när Miranda från tävlingsledningen ringde och sa att det stod en stackar kille utan tävlingspartner vid starten, kunde Malin tänka sig att ställa upp? Sagt och gjort, Malin kastade sig i väg och hann nästan i tid till starten på sprinttävlingen och fick både en ny kompis och ett bra träningspass på köpet!

Det är förstås en fördel om man har tränat tillsammans med sin tävlingskompis. Det hade jag och min kompis Jenny inte hunnit… När vi, efter att ha sprungit ungefär en kilometer, klev ned i vattnet för den första och längsta simningen insåg jag att Jenny inte har någon dolme och följaktligen använde benen rätt mycket. Min plan att ligga och slappa vid hennes fötter gick om intet. När Jenny sedan började simma ryggsim blev det ännu svårare att drafta bakom henne. Så jag tog täten istället. Senare, när vi tog en paus uppkavlade på en sten, fick jag veta att stackarn hade börjat må illa, det var därför hon hade simmat ryggsim. Men Jenny är en kämpe, hon hade sprungit sitt första marathon en vecka tidigare och sedan knappt sovit något då hon och maken hade haft 14 timmars dagar där de bland annat hade rivit en tvättstuga och byggt en ”walk in closet” eftersom de var med i tv-programmet ”Arga snickaren”. Inte den bästa uppladdningen inför sin första swimruntävling – men som sagt Jenny är inte den som ger upp. Och så är man ju två. Tillsammans kunde vi peppa varandra, och high fiva när vi kom upp ur vattnet efter att ha simmat om killar med paddlar.

Undertecknad och dagens hjälte: Jenny som inte gav upp trots att hon mådde illa och hade blodtrycksfall i varje uppförsbacke. Foto: Bingo Rimér

För mig, som in första hand är löpare, är det perfekt att de två första simningarna också är de längsta på 1400 och 600 meter. Det är mentalt sett skönt att ha dem avklarade. Det är på den första simningen som man passerar genom Ålkistan, den trånga kanalen mellan Edsviken och Brunnsviken. Den som jag knappt visste att den fanns än mindre att man kunde simma igenom den. Stockholm swimrun bjuder på en vacker bana med löpningar genom bland annat Hagaparken och Brunnsvikens trädgårdar. Man passerar Koppartälten och Ulriksdals slott och trots att storstaden  inte är långt borta så går banan bitvis via lagom treaxiga stigar. Trail nästan mitt i stan! Vad ska man ha för skor då? Jag hade Salomons nya Lägg till i ordlista Amphib,  och de var perfekta. Det är lite asfaltslöpning men på det stora hela är det främst grusväg och stig man springer på.

Det finns en del som klagar över att det är så dyrt att tävla i swimrun, och visst kostar det en hel del, men när man ser till vad man får för pengarna tycker åtminstone jag att det är värt det. På Stockholm swimrun fick man först lunch innan starten klockan fjorton och middag efter målgång. Sedan är det många och välfyllda energistationer samt mycket funktionärer och inte minst mycket båtar ute för att ha koll på säkerheten. Många av de simningar som vi gjorde, som fram och tillbaka till Kaninholmen och Bockholmen,  hade inte varit möjliga utan funktionärer i båtar som kollade att inga deltagare blev påkörda av andra båtar.

Hur gick det för oss då? Jo, Jenny och jag klarade alla cut off:er och tog oss i mål! Nöjda och glada!

 

 [:]