Borås swimrun 2017 inklusive intervju med upphovsmannen

0
484

Borås swimrun – the story

De allra flesta vet vem Jonas Colting är så egentligen behöver han kanske ingen närmare presentation. Triathlet med flera VM-medaljer på långdistanstriathlon bland sina främsta meriter samt två segrar i den stenhårda tävlingen Ultraman World Championship på Hawaii. Han är även författare, föreläsare, entreprenör, coach, hälsoinspiratör och grundare till både Borås Triathlon och Borås swimrun. Mer om allt detta kan du läsa här.

För att få veta lite mer om Borås swimrun ringde jag upp Jonas några dagar efter racet. Han hade precis andats ut en smula efter den fullspäckade helgen då han arrangerat både Borås Triathlon på lördagen och sedan Borås swimrun på söndagen. När detta skrivs har han redan hunnit starta sitt tredje stora projekt då han simmar runt Gotland för att bl.a belysa vikten av simkunnighet och behovet av simhallar. Det lär bli mer om det i ett annat inlägg. 🙂

Jonas Colting är den ende som kört alla ÖtillÖ och för många är han ”Mr Swimrun”. Han skrev om detta redan 2008 men då var det ingen som varken visste eller fattade var det var. Men ni vet ju hur det blivit. Fler och fler har fångats av sportens tjusning och det har blivit fler och fler lopp att välja mellan.

Hur kom det sig att du startade Borås swimrun?

– För mig blev det en naturlig följd att vilja starta ett eget race, förklarar Jonas. Och självklart skulle den vara i min stad Borås med alla sina fina sjöar och varierande miljö.
-Målet har hela tiden varit att skapa en bra, gemytlig och familjär tävling där det finns utmaningar oavsett vilken nivå man befinner sig på. Lite har det förändrats genom åren, t.ex. var sprinten lite längre i år, men det mesta funkade bra redan från starten så vi har fortsatt med samma koncept. Banan är tuff, fysisk och ärlig men också otroligt vacker.
Något undertecknad kan skriva under med fet bläck. (Se längre ner.)

Antalet startande har tredubblats sen starten vilket tyder på att arrangemanget verkligen är uppskattat. I år var det totalt cirka 150 startande lag.

-Vi har hela tiden varit otroligt noga med att ge bästa service i form av bl.a. välmarkerad bana, personlighet, säkerhet utmed banan, mat efteråt och att inte ha en maxgräns. Man får fortsätta tills man är klar helt enkelt och vi tar hand om alla som kommer hit.

Att ordna lopp är ett tungt arbete, så vad är det som driver dig att fortsätta med två sådana här jätteprojekt?

-Det krävs otroligt mycket arbete och jag vill verkligen betona att det inte är jag som gör allt. Utan mina fantastiska medarbetare så hade det aldrig fungerat. Det här är en laginsats till 100 procent. Jag är bara motorn. Det finns en kärntrupp på cirka 10 stycken plus alla de som ställer upp som funktionärer och som sponsorer. Som sagt var, jag skulle aldrig klarat av något sådant här utan mitt fantastiska team.

-Rent ekonomiskt ger detta inte särskilt mycket och vi vill hellre att det kostar lite mer att arrangera än nalla på kvalitén. Det är inte heller det som är syftet. Att tjäna pengar.  Hela mitt liv har jag ägnat mig åt triathlon och swimrun och min målgrupp är just dessa människor. Det är detta jag gör och hela jag är associerad med det. Jag älskar se hur människor utvecklas, hur någon klarar det som från början verkat omöjligt, den positiva responsen från deltagarna och glädjen från en människa som korsar mållinjen. När andra ser att ”vanliga” människor kan så vågar fler prova. Det är sånt som sporrar och driver mig. När människor som inte ser som atleter blir just det. En tävling kan bli ett mål som i sin tur skapar en (ny) livsstil.

Kommer det bli några förändringar till nästa år?

-Vi är i stort sett nöjda med hur det är nu men det finns alltid något litet som kan förbättras. Vi funderar på att tidigarelägga det en helg för att inte krocka med Vättern och skolavslutningen.

Jonas själv ligger som sagt var inte på latsidan även om han lämnat elittiden. Numera tränar han för att han älskar det och för att det är en del av hans vardag och liv. ”Vi börjar och slutar alla som motionärer”, säger han.. Nu är ju som bekant allt relativ för även om han anser sig vara motionär nu för tiden så att simma 32-34 mil, i praktiken innebär det 3,5 – 4 timmar/dag, under cirka 3 veckor i otämjt hav kräver ju sin fysik…

Borås swimrun – the (sprint)IRL story

Foto: Johan Valkonen/Colting News, Ingmarie Nilsson

I inbjudan till Borås swimruns står det på de första raderna: ”Borås SwimRun är en av årets hårdaste konditionstävlingar med utmanande och vackra banor”. Lite senare: ”Borås Swimrun sträcker sig runt Öresjö med omnejd och bjuder på en magnifik naturupplevelse och en synnerligen kuperad och utmanande terräng”.

Och detta gällde både sprinten och långa banan även om långa såklart är mer av allt. Men du vet hur det är. Man kan aldrig riktigt föreställa sig exakt hur kuperat och hur utmanande det egentligen kan vara. Men nu vet jag…
Det här är min högst personliga upplevelse och berättelse av Borås swimrun 2017. 🙂 Ska också tillägga att jag inte är sponsrad.

Min partner Karin plockade upp mig tidigt på morgonen och vi kom fram till tävlingscentret vid Almenäs strax utanför Borås i perfekt tid. Smidigt och lätt fixade vi chip- och västhämtningen och hann lagom säga hej till några klubbisar och se när de drog iväg på långa banan.

Just där och då var jag allt lite avis. 35+5 km är ju liksom mer skojigheter mot ynka 13 km +1200m. Nu är i och för sig 14 km Swimrun inte alls samma sak som 14 km ”vanlig” löpning och man måste ju faktiskt inse sina begränsningar (jag hade precis blivit hyfsat ok från ett segt diskbråck) och tänka på att det finns en morgondag också. Med facit i hand var det megaklokt tänkt…

Vi bytte om, gjorde ännu ett toabesök och joggade bort till första backen som kom redan ett par hundra meter efter starten. Den var… brant.😳 Och lerig. Blev andfådd bara av att kolla på den. Och det var bara början visade det sig.

Karin är grym i terräng och en av de där som liksom bara rinner iväg oavsett hur underlaget är. Jag är långsam oavsett just nu men bland stenar, rötter, gyttja och dy blir jag en stoppkloss. Av rang!  Det där att banan inte är ”särskilt teknisk” har jag (och fler med mig denna dag) ännu en gång konstaterat är relativt. När vi kom till första simningen flåsade jag som en lungsjuk 90-åring och väl i vattnet fick jag svårt hitta in i rytmen. Så där så jag nästan fick panik och ville lipa. Men nu har jag lärt mig. Det går över och jag kommer varken att drunkna eller dö. Knepet att fixa det är ganska enkelt. Sluta fjanta dig Ingmarie och dra ner på tempot. Så det gjorde jag. Och det vände. Förstås.Vattnet var perfekt tempererat och inte ens jag frös.

Sen försökte jag hänga på Karin så gott jag kunde. Sju löpsträckor och sex simningar i överjäklig terräng. Stackars Karin fick bromsa för jag hängde helt enkelt inte med när hon höll sitt tempo. Men hon var tålmodig och jag slöade verkligen inte. Orken var det inget fel på. Det är växlarna! Som inte finns. Plus de där s.k stigarna som var bombarderade med rötter, grenar, sliriga stenar, dy, lera, vattenpölar och en och annan stubbe. Backarna går inte ens att beskriva. Eller de två trapporna samtliga var tvungna gå i om man inte skulle bli diskad. (Tror helt ärligt ingen hade velat även om de fått.)

Men även den mest kuperade bana har ett slut och vi kom i mål i ett och samma stycke som vi startade. Lite skitigare, lite tröttare men också väldigt mycket gladare!

Det här är ett otroligt välorganiserat, mysigt, utmanande och familjärt lopp. Banan hade något för alla eftersom den innehöll allt från branta backar, gyttja upp till knäna och tekniska stigar till breda grusvägar, hård asfalt och platta partier. Fast det där sista vet i sjuttsingen förresten för det var då inte många meter som inte innehöll en backe av något slag.

Jonas själv stod vid målet och tog emot varenda deltagare som kom i mål. Något som såklart gjorde det hela extra mysigt. Jag gillar också att man får en medalj (ja så tramsig är jag) och att extra plus att det serverades rejält med mat efteråt.


Nästa år ska jag satsa på långa banan för det här vill jag göra om! Superbra lopp! Måste ju ha revansch på de där bröt-stigarna.

+

  • Välorganiserat. Enkelt att hitta dit och att få fram all info som behövdes före start. Jonas är dessutom blixtsnabb på att svara på mail.
  • Välmarkerad bana. Inte en chans att man kunde springa fel.
  • Funktionärerna. Vilka hjältar! Både på banan och vid start/mål. Otroligt trevliga och serviceminded.
  • Stämningen. Avslappnat, familjärt och prestigelöst men ändå adrenalin- och endorfin-mättat!
  • Mat efteråt. Extra plus att det fanns vego. Och en värmande brasa.
  • Vädret. Ja jag vet, det är inget man kan råda över men det var faktiskt perfekt.
  • Miljön. Sagolikt vackert!
  • En extra krydda till deltagarna var att vem som helst hade chansen att vinna 20 000 kronor per klass i tävlingen under förutsättning att man tävlade i en dräkt från Colting Wetsuits.
  • PM:et. Måste vara ett av de roligaste som skrivits! 🙂

  • Svårt hitta resultaten efter loppet. Man var tvungen att gå via olika sajter för att hitta länken. Vore bra om det fanns direktlänk på hemsidan alt. sattes upp på plats.
  • Man grillar i-n-t-e vego tillsammans med kött…
  • Badmössan till sprinten. Genomskinlig rosa. Kommer aldrig använda den igen.
  • FB-sidan är lite dåligt uppdaterad men på Colting News FB-sida hittar man allt. Kan dock vara lite svårt att veta. Plus att alla har ju faktiskt inte FB.

Mitt betyg: